Julfirande i Borlänge, Falun och Lindesberg

Jag började mitt julfirande med Bingolottos uppesittarkväll, jag delade lott med mamma och vi vann en ny lott, så vi ska spela dagen innan nyårsafton också. Här myser jag i soffan framför Bingolotto.

Julafton började med grötfrukost hos min morbror och hans lilla familj. Morbrors halvårgamla son William är jättespännande, men man måste vara försiktig med små människovalpar, det har jag förstått. Fast jag kan inte låta bli att pussa honom lite på kinden och det tycker han bara är roligt, jag tror jag och William kommer bli bra kompisar framöver. Tyvärr tog inte mamma någon bild på vårat gos, men här är en på William och hans nya nalle.

 

Jag myser med pappa

Jag och mamma

 På juldagen åkte vi till pappas föräldrar i Lindesberg. Farmor är jättesnäll, för hon lagade julmaten. Jag tycker om att kramas med henne!

Jag och mamma poserar framför julbordet. Det luktade gott, men tyvärr var det bara människorna som fick äta av det. Jag fick smaka lite efteråt!

Jag fick ett tuggben i julklapp! Det hann jag äta upp innan vi åkte hem, ganska stolt faktiskt. 

 På dagen efter juldagen, som människorna kallade för "en annan dag" (jag tycker det låter jätteknasigt) så tog jag med nästan hela släkten ut på en promenad i snön.

När vi kom hem igen så ställde jag upp och lekte lite i snön med pappa också. Egentligen så är jag ju inte så valpig så jag leker i snön, men eftersom pappa så gärna ville så bjöd jag till lite, bara för att det var "en annan dagen".

 

Det var allt från mig för idag! Jag vill hälsa alla hundar ett gott nytt år! 
/Ville


 

Tassbehandling

Idag var det dags för lite tassbehandling. För att slippa få massa feta tassavtryck på golvet så får Ville ha strumpor på sig, något som han kanske inte älskar helt. 

"Men mamma, jag klär ju inte i vitt!"

 

Promenad med mamma och bus med pappa

Tjenare! Ville här!
Idag tog jag med mamma på en promenad i kylan. Jag tyckte det var skönt att få promenera lite, trots att mamma går så långsamt.
På eftermiddagen följde pappa med mig ut och lekte i snön. Vi hoppade snölängdhopp över snövallarna. Jag vann!

Här kommer lite bilder på mig. Jag är trots allt ganska nöjd med klippningen mamma gjorde på mig. Men jag tycker det är så larvigt med såna där bilder som de tar på utställningar, jag gillar mina vardagsbilder bättre.

Jag tycker om att kramas med pappa.

Jag ligger i min saccosäck och tittar på film.

Välgörenhetspudeln

Idag tänkte jag och Ville ägna oss åt lite välgörenhet. Ville packade sin ryggsäck med några av Martins gamla, men fungerande, skor. Jag tog en kasse med resten av skorna. Sen gav vi oss ut i kylan med siktet inställt på Konsums klädinsamling. Väl framme så kunde vi inte hitta någon annan insamling än papper, glas och det där gamla vanliga. 
Jag fick då plötsligt för mig att det skulle kunna finnas en insamling vid Främbyskolan, så vi gick dit istället. Men givetvis fanns det ingen insamling där heller, så nu står kassen med skor i vår hall igen.
Ville ägnade sig lite åt välgörenhet ändå eftersom människor blir så glada när de ser en skuttande och stolt pudel med ryggsäck! 

I förrgår klippte jag Ville, så nu är han fin inför julen. Ska försöka ta en fin bild på honom också, så ni får se hans vackra ögon för en gångs skull. =)

I lördags var vi på hundpromenad i Skräddarbacken i Borlänge. Ville tyckte det var jätteroligt att både Victor och Zallek var med, men hans försök att få igång de små hundarna var nog mer skrämmande för de små liven än något annat. Han hoppade runt dem och skällde på dem för att de skulle jaga honom. När de väl jagade honom så skällde han ändå, vilket gjorde att de slutade jaga honom. Jag tror jag och Ville får träna lite hundspråk framöver. ;)

Agility!

I söndags var jag och Ville på agility. Vi skulle ha inomhusträning i ridhuset i Källviken. Så passande att det är promenadavstånd, tänkte jag, och gick till ridhuset. Väl där kunde jag inte se till någon hund eller någon jag kände igen. Jag frågade några ridtjejer om de visste var det skulle vara agiliyträning och efter lite funderingar hit och dit var det någon som visste att vi skulle ha vår träning i ett annat ridhus, längre bort. Så det var bara att fortsätta promenaden till nästa ridhus. Som tur var kom vi rätt den här gången och vi kunde börja träningen.
Vi har inte tränat agility på flera månader och Ville har inte aktiverats så mycket sen han blev sjuk. Trots det så skötte sig Ville väldigt bra. Han var lite skakis, men inte så mycket som jag trodde han skulle vara. Vi tränade lite hoppkombinationer och körde sedan en klass 2 bana (tror jag). Som vanligt, i mitt och Villes ekipage, var det mycket hopp och studs åt alla möjliga håll. Men kul hade vi! =) Det var skönt att se honom så pigg och glad!

Träningspasset avslutades med en promenad hem igen, mycket kortare än den var på ditvägen.

Återbesök på djursjukhuset

Idag var vi på återbesök på djursjukhuset. Ville blev glad över att träffa sköterskan igen och han lät henne snällt raka bort en tuss päls från benet. Att ta blodprov gick bra den här gången och när Ville fick komma ner på golvet igen så var svansen uppe och viftade, det var faktiskt lite roligt att ta blodprov!
Med tanke på att Ville varit piggare än på väldigt länge så trodde jag att provsvaren skulle se toppenbra ut och att vi skulle kunna minska på medicineringen. Tyvärr så var hans kaliumvärden lite för höga och natruimvärdena var lite för låga. Så vi ska fortsätta på samma medicinering och komma på återbesök igen om tre månader. Men just nu betyder det ändå mest att Ville är pigg och förhoppningsvis kan vi vara med och träna agility någon gång i vinter utan att han blir alltför stressad.

En stor röd hundkoja!

Tjenare! Ville här igen!
Jag tänkte bara berätta att mamma och pappa har köpt en stor röd hundkoja till mig. Fast de räknar med att få bo där också. Så nästa år är jag en gårdspudel!

Här kommer lite bilder på snygga mig. Mamma tog dom när jag rastade henne igår.


Hejs svejs pudelsvans!

Jag tycker om snön!

...och jag hittade världens bästa pinne!

Jag vill ha skägg som pappa

Jag hittade en ännu bättre pinne! Med den här kan jag söka efter gömda köttbullar i marken. Pappa säger att det heter slagruta.

Som ni ser så är jag mycket piggare nu och passade därför på att köra lite gympa.

Jag kan vara ganska skräckinjagande ibland också!

Tips från storpudeln

Tjenare alla, Ville här!

Jag tänkte bara berätta för er hur det egentligen ligger till med min "medicinering". Mamma och pappa brukar säga till mig på morgonen och på kvällen att jag ska få medicin och att jag behöver äta den resten av livet. Jag brukar oftast få köttbullar då, men ibland får jag leverpastej också. Jag vet ju mycket väl att varken köttbullar eller leverpastej är medicin, men om mina människor tror det så tänker inte jag berätta för dem hur det egentligen ligger till.
Så det är bara ett tips till er andra hundar där ute. Om era människor säger att ni ska få medicin och så ger de er köttbullar istället, skäll inte på dem då, utan låtsas som att du tror att det är medicin. 
Ha, människor är så lättlurade ibland! 

En liten liten liten pudel

Innan Ville blev sjuk vägde han strax över 23 kg, men sen han blev sjuk har han gått ner till 22 kg. Det låter inte så mycket, men det känns på hans lilla taniga kropp. Senast han vägdes hade han dessutom väldigt mycket päls. Igår klippte jag honom helt kort eftersom hans päls hade tovat ihop så mycket den senaste tiden. Två ica-kassar med päls slängde jag, så egentligen väger han nog bara 20 kg.

Före

Efter

Jag vet att han inte är så himla snygg just nu (jag ska finputsa klippningen lite till), men det kommer växa ut ganska snabbt. Det är dessutom lättare för mig och Martin att hålla koll på hans vikt när det inte är ett tjockt lager med päls i vägen.

Återbesök på sjukhuset

Idag var det dags för återbesök på djursjukhuset. 
Ville har sovit gott och snarkat hela natten, så han var utvilad i morse när han och jag tog en promenad till sjukhuset. Hopp och studs i snön som vanligt och ett himla dragande i kopplet. Tänk att man kan bli så lycklig av att ens hund drar i kopplet! Jag tänker att så länge han orkar dra i kopplet så är det inget allvarligt fel på honom. =) Så när vi väl kom fram till sjukhuset så stormade Ville in som om det var världens bästa ställe. 
Ganska snabbt fick vi komma in och ta blodprov för att sedan slå oss ner i väntrummet och vänta på provsvar. Ett symptom hos Addisons sjukdom är att man påverkas ganska mycket av stress, så det var en riktigt skakig liten pudel som satt med mig i väntrummet, man skulle nästan kunna tro att han var nervös över att få provsvaren.
Det var skönt att få beskedet att Villes värden var normala igen. Addisons sjukdom påverkar framför allt natrium-, kalium- och kreatininvärdena, så det var detta de testade idag. 
Ett normalt natriumvärde ligger på 143-154, Ville hade 131 förra veckan och 148 idag. 
Kalium ska ligga på 3,5-4,8 normalt, Ville hade 6,9 förra veckan och 4,7 idag. Kreatinin ska ligga på 0-116 normalt, Ville hade 148 förra veckan och 86 idag.
Vi ska fortsätta med samma medicinering och sedan komma på återbesök om två veckor igen. Men idag får han sin sista tablett med antibiotika i alla fall, så det är några tabletter mindre per dag. 
Sist men inte minst vill jag påminna er som har hund att se över försäkringen, hade inte Ville varit försäkrad så hade veterinärkostnader och mediciner varit uppe i ungefär 13000 kr för den senaste veckans vård! Kan vara värt att tänka på.

Bad av vinthunden

Igår var det dags att bada Ville. Han har gått ner en del i vikt sedan han blev sjuk, så med lite vatten i pälsen så blev det snarare en vinthund än en pudel.

Men sen är det himla skönt att svepa in sig i en handduk efteråt.

Ville mår mycket bättre nu och efter ett bad var energin på topp. Han hoppade och studsade tills han fick med mig ut på en liten promenad. Då sprang han och sladdade på den hala cykelvägen och skällde med sitt "lek-skall" när jag sparkade lite i snön. Men man märker fortfarande att han inte är helt återställd. Han har som sagt gått ner mycket i vikt och sover mycket mer. Han darrar dessutom när han blir lite uppspelt/stressad. Imorgon ska vi till djursjukhuset och ta nya blodprover. Förhoppningsvis är hans njurvärden bättre och i så fall kanske vi kan minska lite på medicineringen. Det återstår att se.

 

Snöbus och fars dag

I morse hade Ville ritat en teckning till Martin på fars dag. Martin blev jätteglad!
Idag mår Ville mycket bättre och han har passat på att busa lite i snön. Vi tar fortfarande korta promenader med honom, men han hoppar och skuttar så glatt i de snöhögar som finns kvar efter nattens regn. När vi kommer in igen sover han i stort sett hela tiden till det är dags för nästa promenad.

Den stora förändringen

Ville har alltid varit pigg och skuttig, han har även egenskapen att dra i kopplet oavsett hur mycket jag tränat honom i att inte göra det.
För en vecka sedan åkte vi ner till min sambos familj i Lindesberg, släktkalas väntade! Ville var givetvis med och tyckte det var roligt att få träffa farmor och farfar och alla andra släktingar.
På lördagen var det dags för den stora släktmiddagen och vi var förvånade över att Ville höll sig så lugn, trots små barn som sprang omkring och busade. Vi antog att han blev trött av alla människor och det var därför han höll sig så lugn.
På söndagen åkte vi hem till Falun igen och Ville sov hela eftermiddagen och kvällen. "Den lilla stackaren är trött efter alla intryck under helgen", tänkte vi. På måndagen var han inte heller pigg och vi började tycka det var lite underligt, han hoppade och skuttade inte som han brukar när vi promenerade. Under kvällspromenaden lunkade han långsamt längst bak i kopplet och såg riktigt trött och eländig ut. 
På tisdag morgon hade han inte piggnat till och han gick inte ens upp när man ropade på honom och bjöd på blötfoder som han älskar. Jag tog med Ville till djursjukhuset på förmiddagen och de bokade en tid till oss halv fyra på eftermiddagen. Vi åkte hem igen och Ville sov vidare. 
På eftermiddagen åkte vi till djursjukhuset igen, de undersökte och tog blodprover. Eftersom han har så mycket päls var det nödvändigt att raka bort en bit päls på frambenet och det brukar inte Ville tycka om. Den här gången satt han lugnt på undersökningsbordet och lutade sig mot mig. Under tiden sköterskan tappade upp tre-fyra rör med blod somnade Ville med huvudet hängande över min arm.
Veterinären ville behålla Ville över natten för att kunna ta fler prover och även ge honom dropp. Det var med tungt hjärta jag fick lämna kvar min älskling på sjukhuset. På kvällen ringde veterinären och berättade att de fått svar på några av proverna. De misstänkte att han hade fått Addisons sjukdom. Resten av kvällen var indränkt i tårar, jag såg bara Villes resterande liv fyllt av mediciner, veterinärbesök och oro över att han kan dö när som helst.
Nästa dag, onsdagen, ringde veterinären och berättade att Ville piggnat till lite och att han till och med varit ute och skuttat lite i snön som kommit under natten. Men eftersom de ännu inte fått svar på testet som skulle visa om det var Addisons sjukdom så ville de behålla honom under observation en natt till. På eftermiddagen åkte jag och Martin upp för att hälsa på honom. Det var underbart att se honom igen! 
Igår ringde veterinären igen och berättade att Ville hade fått diagnosen Addisons sjukdom. Då hade jag hunnit läsa på lite om sjukdomen, pratat flera gånger med Villes uppfödare och intalat mig själv att det skulle gå bra. Det var nästan som en lättnad att få beskedet, nu behövde vi inte oroa oss mer. På eftermiddagen fick vi hämta hem en mycket piggare Ville.


Just nu känner jag mig inställd på en annorlunda framtid med Ville än vad jag hade tänkt när jag hämtade hem honom. Jag hade inte räknat med mediciner varje dag i resten av hans liv, men å andra sidan så hade jag inte räknat med en fyra månaders pudelpojke från början heller. 

Så fick även Ville en blogg

Vi börjar med en liten presentation av hur det hela började.

Jag har drömt om en egen hund sedan jag var liten och för lite mer än två år sedan blev drömmen verklighet. Hela sommaren hade jag letat på blocket efter det jag ville ha, en svart storpudeltik på ungefär ett år. Jag ville inte börja med en valp, men ville ändå inte ha en helt fullvuxen hund. Men så plötsligt, i september, fanns en annons ute om storpudelvalpar till salu. Det fanns två valpar kvar och även om jag inte skulle ha en valp så ringde jag uppfödaren. På något vis slutade samtalet med att jag skulle åka till Uppsala för att titta på en fyra månaders storpudelpojke. Efter många samtal med uppfödaren så åkte jag, den 27 september 2008, till Uppsala. På eftermiddagen satt jag i bilen på väg hem med Ville i knät. 

Sedan dess har jag och Ville varit oskiljaktiga och jag undrar hur jag klarade av livet innan jag träffade honom. Han är min personliga tränare, terapeut, lekkompis, kramkompis och bästa vän.

Både jag och Ville är friluftsintresserade, så mycket av vår tid spenderar vi tillsammans i skogen eller på fjället. Vi har även hittat vår gemensamma sport, agility! 

Det var lite om hur det började, resten av bloggen handlar om hur det fortsatte...