Den stora förändringen

Ville har alltid varit pigg och skuttig, han har även egenskapen att dra i kopplet oavsett hur mycket jag tränat honom i att inte göra det.
För en vecka sedan åkte vi ner till min sambos familj i Lindesberg, släktkalas väntade! Ville var givetvis med och tyckte det var roligt att få träffa farmor och farfar och alla andra släktingar.
På lördagen var det dags för den stora släktmiddagen och vi var förvånade över att Ville höll sig så lugn, trots små barn som sprang omkring och busade. Vi antog att han blev trött av alla människor och det var därför han höll sig så lugn.
På söndagen åkte vi hem till Falun igen och Ville sov hela eftermiddagen och kvällen. "Den lilla stackaren är trött efter alla intryck under helgen", tänkte vi. På måndagen var han inte heller pigg och vi började tycka det var lite underligt, han hoppade och skuttade inte som han brukar när vi promenerade. Under kvällspromenaden lunkade han långsamt längst bak i kopplet och såg riktigt trött och eländig ut. 
På tisdag morgon hade han inte piggnat till och han gick inte ens upp när man ropade på honom och bjöd på blötfoder som han älskar. Jag tog med Ville till djursjukhuset på förmiddagen och de bokade en tid till oss halv fyra på eftermiddagen. Vi åkte hem igen och Ville sov vidare. 
På eftermiddagen åkte vi till djursjukhuset igen, de undersökte och tog blodprover. Eftersom han har så mycket päls var det nödvändigt att raka bort en bit päls på frambenet och det brukar inte Ville tycka om. Den här gången satt han lugnt på undersökningsbordet och lutade sig mot mig. Under tiden sköterskan tappade upp tre-fyra rör med blod somnade Ville med huvudet hängande över min arm.
Veterinären ville behålla Ville över natten för att kunna ta fler prover och även ge honom dropp. Det var med tungt hjärta jag fick lämna kvar min älskling på sjukhuset. På kvällen ringde veterinären och berättade att de fått svar på några av proverna. De misstänkte att han hade fått Addisons sjukdom. Resten av kvällen var indränkt i tårar, jag såg bara Villes resterande liv fyllt av mediciner, veterinärbesök och oro över att han kan dö när som helst.
Nästa dag, onsdagen, ringde veterinären och berättade att Ville piggnat till lite och att han till och med varit ute och skuttat lite i snön som kommit under natten. Men eftersom de ännu inte fått svar på testet som skulle visa om det var Addisons sjukdom så ville de behålla honom under observation en natt till. På eftermiddagen åkte jag och Martin upp för att hälsa på honom. Det var underbart att se honom igen! 
Igår ringde veterinären igen och berättade att Ville hade fått diagnosen Addisons sjukdom. Då hade jag hunnit läsa på lite om sjukdomen, pratat flera gånger med Villes uppfödare och intalat mig själv att det skulle gå bra. Det var nästan som en lättnad att få beskedet, nu behövde vi inte oroa oss mer. På eftermiddagen fick vi hämta hem en mycket piggare Ville.


Just nu känner jag mig inställd på en annorlunda framtid med Ville än vad jag hade tänkt när jag hämtade hem honom. Jag hade inte räknat med mediciner varje dag i resten av hans liv, men å andra sidan så hade jag inte räknat med en fyra månaders pudelpojke från början heller.