En stor röd hundkoja!

Tjenare! Ville här igen!
Jag tänkte bara berätta att mamma och pappa har köpt en stor röd hundkoja till mig. Fast de räknar med att få bo där också. Så nästa år är jag en gårdspudel!

Här kommer lite bilder på snygga mig. Mamma tog dom när jag rastade henne igår.


Hejs svejs pudelsvans!

Jag tycker om snön!

...och jag hittade världens bästa pinne!

Jag vill ha skägg som pappa

Jag hittade en ännu bättre pinne! Med den här kan jag söka efter gömda köttbullar i marken. Pappa säger att det heter slagruta.

Som ni ser så är jag mycket piggare nu och passade därför på att köra lite gympa.

Jag kan vara ganska skräckinjagande ibland också!

Tips från storpudeln

Tjenare alla, Ville här!

Jag tänkte bara berätta för er hur det egentligen ligger till med min "medicinering". Mamma och pappa brukar säga till mig på morgonen och på kvällen att jag ska få medicin och att jag behöver äta den resten av livet. Jag brukar oftast få köttbullar då, men ibland får jag leverpastej också. Jag vet ju mycket väl att varken köttbullar eller leverpastej är medicin, men om mina människor tror det så tänker inte jag berätta för dem hur det egentligen ligger till.
Så det är bara ett tips till er andra hundar där ute. Om era människor säger att ni ska få medicin och så ger de er köttbullar istället, skäll inte på dem då, utan låtsas som att du tror att det är medicin. 
Ha, människor är så lättlurade ibland! 

En liten liten liten pudel

Innan Ville blev sjuk vägde han strax över 23 kg, men sen han blev sjuk har han gått ner till 22 kg. Det låter inte så mycket, men det känns på hans lilla taniga kropp. Senast han vägdes hade han dessutom väldigt mycket päls. Igår klippte jag honom helt kort eftersom hans päls hade tovat ihop så mycket den senaste tiden. Två ica-kassar med päls slängde jag, så egentligen väger han nog bara 20 kg.

Före

Efter

Jag vet att han inte är så himla snygg just nu (jag ska finputsa klippningen lite till), men det kommer växa ut ganska snabbt. Det är dessutom lättare för mig och Martin att hålla koll på hans vikt när det inte är ett tjockt lager med päls i vägen.

Återbesök på sjukhuset

Idag var det dags för återbesök på djursjukhuset. 
Ville har sovit gott och snarkat hela natten, så han var utvilad i morse när han och jag tog en promenad till sjukhuset. Hopp och studs i snön som vanligt och ett himla dragande i kopplet. Tänk att man kan bli så lycklig av att ens hund drar i kopplet! Jag tänker att så länge han orkar dra i kopplet så är det inget allvarligt fel på honom. =) Så när vi väl kom fram till sjukhuset så stormade Ville in som om det var världens bästa ställe. 
Ganska snabbt fick vi komma in och ta blodprov för att sedan slå oss ner i väntrummet och vänta på provsvar. Ett symptom hos Addisons sjukdom är att man påverkas ganska mycket av stress, så det var en riktigt skakig liten pudel som satt med mig i väntrummet, man skulle nästan kunna tro att han var nervös över att få provsvaren.
Det var skönt att få beskedet att Villes värden var normala igen. Addisons sjukdom påverkar framför allt natrium-, kalium- och kreatininvärdena, så det var detta de testade idag. 
Ett normalt natriumvärde ligger på 143-154, Ville hade 131 förra veckan och 148 idag. 
Kalium ska ligga på 3,5-4,8 normalt, Ville hade 6,9 förra veckan och 4,7 idag. Kreatinin ska ligga på 0-116 normalt, Ville hade 148 förra veckan och 86 idag.
Vi ska fortsätta med samma medicinering och sedan komma på återbesök om två veckor igen. Men idag får han sin sista tablett med antibiotika i alla fall, så det är några tabletter mindre per dag. 
Sist men inte minst vill jag påminna er som har hund att se över försäkringen, hade inte Ville varit försäkrad så hade veterinärkostnader och mediciner varit uppe i ungefär 13000 kr för den senaste veckans vård! Kan vara värt att tänka på.

Bad av vinthunden

Igår var det dags att bada Ville. Han har gått ner en del i vikt sedan han blev sjuk, så med lite vatten i pälsen så blev det snarare en vinthund än en pudel.

Men sen är det himla skönt att svepa in sig i en handduk efteråt.

Ville mår mycket bättre nu och efter ett bad var energin på topp. Han hoppade och studsade tills han fick med mig ut på en liten promenad. Då sprang han och sladdade på den hala cykelvägen och skällde med sitt "lek-skall" när jag sparkade lite i snön. Men man märker fortfarande att han inte är helt återställd. Han har som sagt gått ner mycket i vikt och sover mycket mer. Han darrar dessutom när han blir lite uppspelt/stressad. Imorgon ska vi till djursjukhuset och ta nya blodprover. Förhoppningsvis är hans njurvärden bättre och i så fall kanske vi kan minska lite på medicineringen. Det återstår att se.

 

Snöbus och fars dag

I morse hade Ville ritat en teckning till Martin på fars dag. Martin blev jätteglad!
Idag mår Ville mycket bättre och han har passat på att busa lite i snön. Vi tar fortfarande korta promenader med honom, men han hoppar och skuttar så glatt i de snöhögar som finns kvar efter nattens regn. När vi kommer in igen sover han i stort sett hela tiden till det är dags för nästa promenad.

Den stora förändringen

Ville har alltid varit pigg och skuttig, han har även egenskapen att dra i kopplet oavsett hur mycket jag tränat honom i att inte göra det.
För en vecka sedan åkte vi ner till min sambos familj i Lindesberg, släktkalas väntade! Ville var givetvis med och tyckte det var roligt att få träffa farmor och farfar och alla andra släktingar.
På lördagen var det dags för den stora släktmiddagen och vi var förvånade över att Ville höll sig så lugn, trots små barn som sprang omkring och busade. Vi antog att han blev trött av alla människor och det var därför han höll sig så lugn.
På söndagen åkte vi hem till Falun igen och Ville sov hela eftermiddagen och kvällen. "Den lilla stackaren är trött efter alla intryck under helgen", tänkte vi. På måndagen var han inte heller pigg och vi började tycka det var lite underligt, han hoppade och skuttade inte som han brukar när vi promenerade. Under kvällspromenaden lunkade han långsamt längst bak i kopplet och såg riktigt trött och eländig ut. 
På tisdag morgon hade han inte piggnat till och han gick inte ens upp när man ropade på honom och bjöd på blötfoder som han älskar. Jag tog med Ville till djursjukhuset på förmiddagen och de bokade en tid till oss halv fyra på eftermiddagen. Vi åkte hem igen och Ville sov vidare. 
På eftermiddagen åkte vi till djursjukhuset igen, de undersökte och tog blodprover. Eftersom han har så mycket päls var det nödvändigt att raka bort en bit päls på frambenet och det brukar inte Ville tycka om. Den här gången satt han lugnt på undersökningsbordet och lutade sig mot mig. Under tiden sköterskan tappade upp tre-fyra rör med blod somnade Ville med huvudet hängande över min arm.
Veterinären ville behålla Ville över natten för att kunna ta fler prover och även ge honom dropp. Det var med tungt hjärta jag fick lämna kvar min älskling på sjukhuset. På kvällen ringde veterinären och berättade att de fått svar på några av proverna. De misstänkte att han hade fått Addisons sjukdom. Resten av kvällen var indränkt i tårar, jag såg bara Villes resterande liv fyllt av mediciner, veterinärbesök och oro över att han kan dö när som helst.
Nästa dag, onsdagen, ringde veterinären och berättade att Ville piggnat till lite och att han till och med varit ute och skuttat lite i snön som kommit under natten. Men eftersom de ännu inte fått svar på testet som skulle visa om det var Addisons sjukdom så ville de behålla honom under observation en natt till. På eftermiddagen åkte jag och Martin upp för att hälsa på honom. Det var underbart att se honom igen! 
Igår ringde veterinären igen och berättade att Ville hade fått diagnosen Addisons sjukdom. Då hade jag hunnit läsa på lite om sjukdomen, pratat flera gånger med Villes uppfödare och intalat mig själv att det skulle gå bra. Det var nästan som en lättnad att få beskedet, nu behövde vi inte oroa oss mer. På eftermiddagen fick vi hämta hem en mycket piggare Ville.


Just nu känner jag mig inställd på en annorlunda framtid med Ville än vad jag hade tänkt när jag hämtade hem honom. Jag hade inte räknat med mediciner varje dag i resten av hans liv, men å andra sidan så hade jag inte räknat med en fyra månaders pudelpojke från början heller. 

Så fick även Ville en blogg

Vi börjar med en liten presentation av hur det hela började.

Jag har drömt om en egen hund sedan jag var liten och för lite mer än två år sedan blev drömmen verklighet. Hela sommaren hade jag letat på blocket efter det jag ville ha, en svart storpudeltik på ungefär ett år. Jag ville inte börja med en valp, men ville ändå inte ha en helt fullvuxen hund. Men så plötsligt, i september, fanns en annons ute om storpudelvalpar till salu. Det fanns två valpar kvar och även om jag inte skulle ha en valp så ringde jag uppfödaren. På något vis slutade samtalet med att jag skulle åka till Uppsala för att titta på en fyra månaders storpudelpojke. Efter många samtal med uppfödaren så åkte jag, den 27 september 2008, till Uppsala. På eftermiddagen satt jag i bilen på väg hem med Ville i knät. 

Sedan dess har jag och Ville varit oskiljaktiga och jag undrar hur jag klarade av livet innan jag träffade honom. Han är min personliga tränare, terapeut, lekkompis, kramkompis och bästa vän.

Både jag och Ville är friluftsintresserade, så mycket av vår tid spenderar vi tillsammans i skogen eller på fjället. Vi har även hittat vår gemensamma sport, agility! 

Det var lite om hur det började, resten av bloggen handlar om hur det fortsatte...