Sjukhus, hundträff och morfartid

Ja, det var en stund sedan vi uppdaterade här.
Vi har hunnit med ett nytt besök på djursjukhuset och Villes värden såg äntligen bra ut! Ville säger att det är för att djurskötaren som tog blodprovet gav honom godis den här gången. 

Vi har dessutom satt igång med träningen inför vår uppvisning på brukshundsklubben den 8:e maj. Men Ville hade det lite jobbigt på vårt senaste möte inför uppvisningen eftersom alla tikar löpte. Det luktade ju sååå gott! Och dessutom var den snygga mellanpudeln Tessan där. 

Eftersom jag och Martin har jobbat mycket den senaste tiden har Ville fått tillbringa mycket tid hos sin morfar. Min pappa bor i lägenhet, så det är några trappor innan vi är framme vid hans dörr. Ville slänger sig upp för trapporna, springer fram till dörren och hoppar fyrfota utanför dörren tills pappa öppnar. Då tar Ville den vanliga kontrollen av lägenheten, sen sätter han sig på pappas fötter och väntar på att jag ska gå. Pappa skämmer bort Ville precis som en morfar ska göra. Hos morfar får man bland annat en klick skinkost till maten och på kvällen när det ska tittas på tv så får man krypa upp i morfars knä. Ville älskar att vara där!

Skidspelsdag

Idag packade jag ner köttbullar i ryggsäcken och tog med mig mamma, pappa och morfar till ett ställe som heter Lugnet. Jag hade hört att det skulle vara massa människor och hundar där, så det gällde att hålla koll så inte mina människor irrade bort sig. Jag tycker att jag skötte mitt jobb ganska bra!
Med jämna mellanrum åkte det förbi människor på skidor och då hejade alla andra och klappade i händerna. Jag tyckte det var så roligt så jag inte kunde vara still utan var tvungen att ställa mig på bakbenen. 
Efter en stund kom min människokusin William och hans föräldrar och hejade på skidåkarna också. Vi hade jättemysigt!

/Ville

Återbesöket på djursjukhuset

För en vecka sedan var vi på återbesök på djursjukhuset. Jag hoppades på någon form av förbättring, men Villes värden låg fortfarande kvar på lite för högt kalium och lite för lågt natrium. Vi fick ändå göra en förändring i medicineringen och minska ner på kortisonet, det känns väldigt skönt. Målet är att så småningom kunna ta bort kortisonet helt och bara ge honom "florinef", som är den andra medicinen han äter. 

På sjukhuset tog de två rör till som skickades till forskning på SLU i Uppsala, känns bra att stödja forskningen lite.

Smygstart på våren

Igår gjorde jag och Ville en liten smygstart på våren. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle klippa Ville eller om jag skulle gå ut och njuta av det vackra vädret, så jag gjorde både och. Plockade fram förlängningssladd till trimmern och ställde ut trimbordet på gården. Härligt härligt!

 En något lurvig pudel väntar på att klippas

Nosen fixad

Såhär roligt är det att stå på ett trimbord

...och här ser ni en del av resultatet.

Vasaloppspudeln

Igår gick hela familjen upp vid halv tre på natten för att ta bilen mot Sälen. Husse Martin skulle åka Öppet spår och Ville, jag och min pappa skulle vara serviceteam.
Vi lämnade av Martin i Sälen och begav oss sedan mot vårt första stopp vid Tennäng, några kilometer efter Mångsbodarna. Eftersom Martin skulle åka drygt 26 km från starten så hade vi en ganska lång väntan i solskenet. Ville passade på att hoppa i snön och hjälpte dessutom till att heja på åkarna som passerade.

"Morfar, vad spännande det här är!"

"När kommer pappa egentligen?"

Här kommer han!

"Vad duktig du är pappa!"

Efter Tennäng åkte vi vidare, Martin på sina skidor, vi andra i bilen.
Vi stannade till vid sjöarna innan Evertsberg och hittade en bra plats i solen uppe på ett krön. Ville piggade upp många trötta åkare och det var några som ville låna honom som draghund. Trots att de hade åkt runt 40 km så var de flesta i spåret på riktigt bra humör.

 Trötta åkare uppe på krönet

Vi passade på att leka i snön i väntan på Martin

Skönt att ta ett litet stopp efter backen.

Därefter fortsatte vi vår färd och stannade till bland annat där de åker under vägen efter de långa backarna från Evertsberg.
Vi fortsatte sedan till Gopshus, Hökberg och Läde där vi också hejade på Martin. Åkarna såg tröttare ut för varje ställe vi stannade och de uppskattade vårt hejande ju längre de hade åkt. Ville lärde sig att skälla när vi andra ropade och hejade mycket.
Vi begav oss sedan till Mora för att ta emot Martin i mål.

Här är ryggen på Martin när han går i mål.

Jag är riktigt imponerad av Martin som åkte alla 90 km efter att ha varit magsjuk tidigare i veckan och varit mer eller mindre sjuk hela hösten och vintern.
Jag är dessutom imponerad av Ville som orkade heja på hela dagen och kunde hantera stressen med alla människor. Det är mina tuffa killar det!

Ville testar snödjupet

Idag har vi busat i snön, bland annat så testade Ville snödjupet på tomten.
En svans säger mer än tusen ord.

 

Inbokat besök på djursjukhuset

Nu har vi bokat in ett återbesök på djursjukhuset, i början av mars ska vi dit. Då ska vi ta de vanliga blodproverna, men även några extra prover som ska skickas till en forskare i Uppsala. Hon har ett forskningsprojekt om Addisons sjukdom för att bland annat ta reda på hur sjukdomen ärvs. När vi ändå ska ta blodprover för Villes skull, så kan man ju hjälpa forskningen framåt på samma gång.
Jag hoppas Villes prover ser bra ut så vi kan minska ner på medicineringen.

Eftersom vi precis har flyttat och jag inte fått i ordning någon plats att klippa Ville på så börjar han bli lite vildvuxen nu. Jag ringde till ett hundtrim i Falun för att kolla vad det skulle kosta att lämna in honom på lite bad och trimning av nos och tassar, 650 kr!! Jag tror jag får behålla mitt monster som han är ett tag och sedan klippa själv i alla fall.

En liten uppdatering

Vi har varit dåliga på att skriva här nu. Det beror på att vi precis flyttat till vårt hus och det är en hel del fix som tar upp vår tid. 
Ville trivs bra i huset, han kan ju faktiskt springa i trapporna hela vägen från övervåningen och ända ner i källaren. Det är jätteroligt! Dessutom leker han och leksakshunden Vovvis i trappan. Ville bär upp vovvis på övervåningen, sen ser man hur vovvis kommer nerflygande i trappan. Ville springer ner och hämtar vovvis för att sedan springa upp och göra samma sak igen. Jag hoppas att även vovvis uppskattar leken. =)

Vi håller på att utforska nya promenadstråk, men det är svårt när det är så mycket snö överallt. Det ska bli spännande att se hur allt ser ut i vår!

Ville har förresten umgåtts lite mer med sin lilla människokusin William. De börjar bli bra vänner nu. När vi flyttade var William och hans familj här och hjälpte till, då fick Ville uppgiften att hålla koll på William. Det innebar att Ville låg på golvet och lät William, som nu kryper, klättra på honom. Ville låg bara lugnt kvar och konstaterade att det bara var den där människovalpen, då är det lika bra att ligga kvar. 

Det var en liten rapport från oss.

Kusindag!

Idag åkte jag och Ville och hälsade på hans människo-kusin, William.
Ville är inte så van vid barn, eftersom vi aldrig haft några små släktingar tidigare, så det är en ny erfarenhet för honom. Han har nog förstått att man måste vara försiktig med de där små människorna, för han är så lugn och snäll när han är med William.
Ville var fram och pussade William på kinden och på händerna, William skrattade och försökte nå Villes mysiga päls på huvudet. Det känns så skönt att det fungerar så bra mellan dem.
När William låg på sin filt på golvet och lekte så lade sig Ville lugnt bredvid och tittade på utan att röra leksakerna. Jag är så stolt över min fina pudel!

Promenad med Freja och Asta

I förrgår var jag på promenad med Freja och Asta. Jag tog med mig mamma och mötte dem utanför deras hus. De hade med sig sin matte och lillmatte också. Jag är ju bara lite ytligt bekant med de två tjejerna sen tidigare, så Asta skällde ut mig, då passade jag på att skälla tillbaka. Mamma tyckte nog jag var lite pinsam, jag är ju trots allt 2,5 år och Asta är bara en valp.
Men vi skuttade iväg på vår promenad och till slut fick vi springa lösa. Jag förstod direkt att det var bra med fart i Asta, så jag började jaga henne. Då blev hon rädd och gömde sig hos sina mattar. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig, jag som aldrig lyckas skrämma någon annars...
Asta fick lite stöd från sin syster och till slut kunde vi leka allihopa! Det var roligt! 
Jag tror förresten att Freja är lite förtjust i mig... fast jag tycker bara sånt där är larvigt! Men jag ska nog ändå be mamma borsta svansen och öronen innan jag träffar Freja nästa gång...

Här leder jag flocken framåt! 

Jag och Freja tar oss fram i den djupa snön på olika sätt

 

/Ville

Bloggkommentarer

Nu har jag ändrat så alla kan kommentera blogginläggen, även om man inte har en registrerad användare.